/ I hope you know that this has nothing to do with you (big girls don't cry)

Fergie – Big Girls Don't Cry (Personal)
Ja jag tänker ignorera mitt rykte som svart&svår (eller inte) och inleda detta inlägg med en Fergie-låt. Jag gillar den.

Att komma över något som jag knappt förstod själv var utan tvekan det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Tvekar på att jag någonsin kommer gå igenom något lika hjärtekrossande igen. Tre år är en jävligt lång tid. Saknar dig bara, antar jag. Saknar den vännen jag hade som förstod mig mer än vad jag förstod mig själv. Det som fascinerade mig med dig var att jag aldrig förstod dig fullt ut, det fanns alltid något kvar. En sida jag inte sett än. Du var så oförutsägbar och levande på ett sätt jag aldrig sett förut. I never knew I could feel that much. Kommer man någonsin över något som bara skaver inombords?
Kanske dags att bara radera alltihop. Bänken. Tårarna. Dina sista ord som var inristade i allt jag någonsin känt. Det var så intensivt, så impulsivt alltihop - hela vår relation kan beskrivas i dom två orden; intensivt & impulsivt. Det var komplicerat och svåråtkomligt, men i slutet var kampen det som gjorde allt värt det. Jag trodde att jag hade dig all figured out men du besatt något som fascinerade mig mer än innan. Det jag berättade stannade där, det var våra ord och det bildade ett band starkare än allt annat i världen. Något som aldrig hänt förr. Tilliten. Lojaliteten. Vänskapen.
Det saknar jag mer än något. Vänskapen.

/There was a time when you let me know what's really going on below, but now you never show that to me, do you?

Ensamma kvällar som håller mig kvar på rummet trots att det enda jag behöver är en varm famn att gråta hos. Trots att jag bara behöver ha någon vid min sida ber jag ingen att komma och ingen åker av sig själv. Dricker litervis med vatten och är för slut för att gå till middagsbordet. Känns som jag slösar bort all vaken tid på att läsa och lyssna på musik och drömma mig bort. I dream my days away.
Lyssnar på musik och gråter över relationer som fallit i bitar, eller sådant jag hoppats på men som nu visat sig inte fungera. Blir nog lite för dramatisk när jag bara har mig själv att förlita mig på. Bara mina egna tårdränkta kinder att möta i spegeln.
Tar mig inte iväg till skolan för som jag skrev i juli/augusti när mitt krossade & förälskade tonårshjärta gjorde så fasanfullt ont; att egentligen vill jag nog bara skapa någon slags distans till allt, så livet inte behövs kännas så jävla diffust hela tiden.

Behöver bara varma sommarnätter, marlboro-cigg och det självförtroendet jag hade i juni när jag vågade vara mig själv. Eller det jag egentligen behöver är någon som håller min hand i vimlet och som kan prata med mig om nätterna (det räcker med att bara få höra någon annans andetag än mina egna).
Finns det någon sådan person? Efterlyser dig i så fall.
Jeff Buckley – Hallelujah
Poison – Every Rose Has Its Thorn

/He took me to the river where he slowly let me drown (i'm so heavy in your arms)

Behöver någon annans andetag för att stärka mina egna när lungorna sviker och behöver naken hud om natten att värma mig när resten av världen är kall. Vet precis vilka jag behöver och vad jag behöver för att stärka min benstruktur som slitits ner med tiden.
Ni bad mig öppna mig men när jag gjorde det blev ni små i mitt synfält, jag ser er inte längre. Vart är ni?
Skriver kryptiska inlägg istället för att viska att jag älskar dig i ditt öra som du gjorde till mig i januari när vi låg i tystnad. Kanske för att jag inte kan skaka av mig känslan att du slutade behöva mig den sekunden du insåg hur mycket jag behöver dig.
Men mest är det för att jag ger upp det mesta för dig och jag saknar dig så hjärtat brister. Och du ser inget av det.
Vart är du, älskling?

I was a heavy heart to carry;
my beloved was weighed down
My arms around his neck

My fingers laced to crown

I was a heavy heart to carry;
But he never let me down

When he had me in his arms
My feet never touched the ground
I'm so heavy, heavy in your arms

Florence + The Machine – Heavy In Your Arms

/Promise me you'll think of me every time you look up in the sky and see a star

Tror inte någon egentligen förstår hur mycket jag offrat för att komma dit jag är idag. Både på gott och ont. Har tagit tid, energi och ångest att släppa skit jag inte kan påverka, däribland min familj som det tog mig flera år att inse att jag inte kan förändra.
Krävde mycket viljestyrka att byta skola av massor av anledningar (den största var pga alla jävla haters) och det var skrämmande som fan, ni har ingen aning. Det krävdes att jag förlorade många vänner innan jag tog tag i mig själv och förändrades till något bättre. Jag har alltid vetat att jag måste förändras för min egna skull - och andras, för jag kan vara en idiot ibland - men det tog mycket mod och energi att faktiskt göra det.

Så till alla er som dömer mig för den jag var; ni vet inte vem jag är. Ni har faktiskt ingen aning. Jag kräver inte att folk ska tycka om/älska mig, jag söker inte längre någon bekräftelse hos andra (knappt ens hos mig själv), och allt är så annorlunda. Vet att jag ständigt säger det, men det är för att ni inte kan fortsätta straffa mig för den jag var.
Allt är så annorlunda nu.

/If he went to hell then I'd still follow

Vet inte varför det är jag som känner mig sårad när jag vet att det är pga mig.
Kanske är det för att jag hatar hur enkelt det är för dig att släppa taget när det gör så helvetes ont för mig att göra samma sak. Och det värsta av allt? Om du bara bett mig stanna hade jag gjort det.

/I still love you baby, don't you cry tonight

Hade en flashback-dröm inatt, inte haft nån sån på länge. Minns bara dig, din vita skjorta, hur du vände dig om och sa "Eline, ha en bra sommar, okej?" med en sorgsen blick och gick sedan mot tunnelbanan. Om mitt femtonåriga jag hade vetat att det var sista gången jag såg dig hade jag antagligen sprungit efter dig. Men det gjorde jag inte. Jag satt kvar vid bänken med tårdränkta kinder, kedjerökte ett tag innan jag slutligen åkte hemåt med en tyngd i bröstet som vägrade försvinna. Ingen vodka eller cigaretter i världen kunde lätta det.
Och det var historian om hur mitt hjärta krossades för första gången och hur jag förlorade min bästa vän.

Men jag minns när jag hittade dig med tårar i ögonen efter allt som hänt, och jag sa ingenting, bara satte mig bredvid dig och höll om dig som för att säga förlåt. Som om något jag kunde säga skulle hjälpa och få smärtan försvinna.
Förlåt att jag aldrig nånsin sagt förlåt.

/Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig

Drömde om dig inatt, det som upphört nästan helt. Chocken av att ännu en gång se ditt ansikte, som om inget någonsin hänt, som om cancern aldrig förgiftat din kropp, slog mig med häpnad. Precis som alla gånger förr var det som om vi bara tappat bort dig, som om du gömt dig av okända anledningar. Men där var du. Levande i allra högsta grad och hade bara väntat på att vi skulle knacka på din dörr. Jag vandrade i din lägenhet, vågade knappt röra något ifall det skulle vara en illusion.
Allting var precis som då och precis som förr var du öppen och vänligt väntade du med öppna armar. En trasig familj som möts på mitten mellan liv och död för att äntligen bli hel. Jag kunde inte tala, kunde inte gråta trots att det väntade i halsen. Allt hade varit ett misstag och nu var du här för att visa att graven inte tillhörde dig, begravningen var inte för dig och det var inte din döda kropp de grät på i sjukhussalen.
När jag vaknade var jag kallsvettig och kunde inte andas för verkligheten slog mig hårdare än ett piskrapp mot naken hud. Du tog dig in i mina drömmar igen och det tvingar mig att vakna till en verklighet där du inte finns. Där allt jag har kvar av dig är en gravsten och ett foto.
Förlåt att jag aldrig kan släppa taget och förlåt att jag inte kan prata om det än, trots att det gått två år.

/With words I've been betrayed

Läser Speak igen. Borde kanske inte göra det för varje gång jag läser den är det som om jag fördjupas i en massa saker som är aningen för privata för att prata med någon om. I alla fall nu för tiden. Känns som jag inte pratar med någon.
Pendlar ständigt fram och tillbaka och fastnar i mitten av mitt egna kaos. Ingen behandling i världen tar bort det psykiska som är tusen gånger svårare än dom fysiska problemen. Trött på det mesta och väntar på en ny remiss. Vill egentligen bara sitta uppe hela natten med någon och veta att den bara vill lyssna och prata, inget annat än att bara sitta där med mig.
Vill egentligen bara gråta i någons famn hur mycket jag än förnekar det.
Men vart fan finns det någon som orkar med mina tankar?
"Vart finns den ängeln som finns där i alla lägen?"

/It's like you're pouring salt on my cuts

Observationer från naiva tonårsögon; Solen kämpar för att smälta bort snön som täcker stockholms gator. Min kamp för verklighetsflykt kanske blivit enformig eller rent utav patetisk men jag bryr mig inte och jag bryr mig inte om vilka som ser & deras åsikt i frågan. Försvarar med kärlek i rösten sådant som hjärtat hatar, kanske av rädsla för konsekvenser om jag erkänner för mig själv att allt är över. Att inga blåa bussar tar mig bort från den här jävla förorten, att inga tunnelbanor kan ta mig långt bort nog, att kärleken jag delat med folk varit blott en fantasi (aldrig mer), och att mitt jävla bromma alltid kommer vara mitt hem även om jag kämpat i 4 år för vad som helst som inte är just västerort. Vad som helst annat.
Vad som återstår sen; kanske en blick, en nickning, något som bekräftar att vi känt varandra en gång för länge sedan. Trots att det gått månader sen sist vi sågs, så när jag kommer möta din blick undrar jag ständigt om jag kommer se personen jag älskade eller främlingen du blivit? För det är allt vi är nu, vi är väl bara främlingar med minnen.
Och oavsett vilket gymnasium jag väljer, vilket liv jag än lever, så kommer jag alltid sitta fast i brommas kvicksand. Mitt jävla bromma som får trettonåringen i mig att skrika "CRUEL TOWN IT'S A CRUEL TOWN, IF YOU FALL YOU STAY DOWN, YOU NEVER GET UP".
Nu; det känns som du hugger mig i låren när du säger mitt namn och jag hatar dig. Kanske hatar jag alla som kände mig förut just för att de förstår hatet i mitt bröst, det som jag aldrig kan förmå mig att beskriva.
Och för att de ser sorgen inom mig när jag slutligen kapitulerar och accepterar att mitt cyniska sätt att se på saker inte gör mig annorlunda. Aldrig kommer jag kunna vara annat än stereotyp i Stockholm.
Inte när min blogg är enda stället jag faktiskt står för saker just nu. Dö, februari, dö.

/Våra hjärtan är nog inte tillräckligt starka för att slå för två

Vad förväntas jag göra när verkligheten kommit ikapp mig
efter åren som gått, hur förväntas jag reagera?
För jag minns ju saker jag sagt, saker jag gjort och alla
lögner som tröttade ut mig med tiden och jag ångrar alltihop.
Folk jag sårat, folk jag svikit, och tiden står still.
Drog mig undan från världen av en anledning och även
när jag inte menar att stöta bort er gör jag det för jag
skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag sårade er också.
Jag är förändrad och är inte alls samma person som för
sex månader sedan då jag för första gången bestämde mig
för att lära mig klara mig själv, utan att dra ner någon annan.
Mina problem med tillit som växt fram på allvar det senaste halvåret
kanske är en del dit.
Men gör det något om jag för ett tag stöter bort er alla?
Gör det något om jag vill bära mina egna problem nu?
Du säger att jag är trasig och du säger att du vill hjälpa, men
kan inte riskera det, och vill bara att du ska veta att det är för din skull.
Jag klarar bara inte av att förlora dig också.

/You're the daylight ghost that creeps

Väntar trött på slutet av den mest slitsamma helgen jag någonsin upplevt.
Lugnar mig med tanken att en ny vecka kommer och att nu kommer
saker bli bra, även fast allt är förändrat.
Inget är som det var, och kommer aldrig bli detsamma igen.
Vet inte om jag kan skylla det på något den här gången för det är
mina misstag, mina snedsteg och mina problem som lett oss hit.
Trots att allt är annorlunda så känns det skönt att samma trygga famn
väntar på mig, eftersom han genom allt kaos fortfarande lyckas
vara det enda bestående som finns i min värld.
Och utan det hade jag fastnat för länge sen, för jag har ingen aning
om vem jag är utan dig längre.
Det är som om du påminner mig om den jag är innerst inne,
nu när du är den enda som ser rakt igenom mig som ingen nånsin gjort.
Slitsam helg, slitsam vecka, är nog egentligen inte redo för att tiden ska gå.

/A song for a heart so big, God wouldn't let it live

Det var som om någon lagt dit anteckningsblocket över natten, för jag kunde
inte minnas att jag någonsin sett det ligga där förut.
Öppnade första sidan och kände kniven rakt genom bröstet, det gjorde så ont
så ont så ont att läsa orden jag skrev med rött bläck.
Det gjorde så ont så ont så ont att se pappret ligga där, halvt som nytt,
men med datumet skrivet på som avslöjade hur länge det legat dolt
i ett bortglömt anteckningsblock.
Ditt namn skrivet i kursiv text, ditt födelsedatum, ordet "begravningsgudtjänst"
och det gjorde så ont så ont så ont.
För om fyra dagar har det gått två år, och jag vet inte om jag är redo.
Precis som förra året känner jag mig mer trasig desto närmare det kommer.
Såren läker inte, hur lång tid det än går, och jag kan inte förmå mig att
tala om för någon alls om exakt hur ont det gör att leva vidare när du inte gör det,
kan inte förmå mig att tala om exakt hur mycket jag saknar dig.
Och hur kan jag säga "vila i frid" när jag egentligen bara väntar på att du ska komma tillbaka?
There's no one in town I know
You gave us some place to go.
I never said thank you for that.

I thought I might get one more chance.
What would you think of me now,
so lucky, so strong, so proud?
I never said thank you for that,
now I'll never have a chance.
May angels lead you in.
Hear you me my friend.
On sleepless roads the sleepless go.
May angels lead you in.

/Liar, liar, don't cry on my shoulder

Vet aldrig vad jag ska svara när du skriver till mig.
För dina komplimanger, dina ord, det du säger
är ett år sent och jag önskar att du kunde släppa allt.
När du frågar om jag saknar dig, när du frågar om
allt som var förut, vill jag bara skrika på dig för du
gör mig så frustrerad.
Jag älskade dig av hela mitt hjärta men det
räckte inte då, och förstår inte varför du tycks tro
att jag skulle vänta på dig fortfarande?
Du var den första på allt, och det jag levde för.
Men det var längesen nu, vill bara kasta dina gamla
ord tillbaka i ansiktet på dig, och vill bara att du
ska veta hur mycket jag grät den där sommarnatten.
Jag kom över dig tillslut och svaret på din fråga är;
nej, jag saknar dig inte.

/I just want to feel alive and get to see your face again

Förlåt att jag inte kan vara det du vill ha,
det du förtjänar.
Kan inte vara den som värmer dig i stormen,
tröstar dig när allt går fel,
håller om dig när marken skakar,
och kan omöjligen ge dig allt det du behöver för att andas just nu.
Men det finns någon som kan.

/Together we will make it through somehow

Sömnlösa nätter och tiden bara rinner förbi. Skulle ta vara på allting på lovet
men känns mer som om jag sover bort mitt liv.
Bara vaga minnen av vad som hänt sen i december för kanske blev det
kaos och allt raserades på en natt.
Gör misstag efter misstag och smsar långa förlåt när jag brutit löften
eller gjort samma saker igen för tusende gången (jag älskar dig ina)
Bakis-ångesten som ligger kvar, dagarna som passerar samtidigt
som intagningsproven kommer närmare och jag är fortfarande inte
förberedd på något alls.
Skriver tiotals sidor om allt jag vill få sagt men inte kan säga till någon
och fördriver timmarna med att tänka "imorgon ska jag ta tag i mitt liv".
Abstinens på högsta nivån och ånger som kryper sig på.
Jag är trött på att leka kurragömma med mina känslor.

/I didn't want you to see me cry, I'm fine

Nu är jag ganska trött på att jaga en annan slags overklighet att byta
ut all denna melankoli för.
Det känns så onödigt, som om jag inte har annat på tankarna
än dessa spöken av det förflutna jag fortsatt att försöka få fatt i genom åren
trots ständiga ord att jag måste ge mig.
Måste lugna ner mig.
Måste låta något annat få lugna mitt psyke.
Men visst förlåt mig mina misstag och för att jag inte orkar bry mig.
Förlåt mig att jag inte orkar kräla på marken för någon alls längre,
för att jag faktiskt vill stå på egna ben nu, once and for all.
Äntligen, kanske jag borde tänka.
Men samtidigt skulle jag ju aldrig klara mig utan hans sms om natten,
hans famn som får mig känna mig trygg för en gångs skull,
eller det faktum att han är det enda bestående i en
evigt föränderlig värld som aldrig slutar snurra.
Så låt oss göra 2012 året då vi slutar låta folk trycka ner oss.
Förlåta våra egna fel och all annan såndär skit man hör dagligen.
Mainstreamjävlar jag orkar inte med er. (snällabliintesomdom)

/I thought I could fly, so why did I drown?

Så var det äntligen december, och klockan tickar bort dom sista veckorna av 2011.
Älskade 2011, som skulle vara mitt år då jag kanske kunde reda ut
det spindelnät av tankar & känslor som byggts upp.
Men det finns ju inget sånt, ingen plötslig nystart, inga svar i ett tätt mörker.
Visst, det är okej för det är i mina drömmar du hugger mig hårt,
och när jag vaknar vill jag bara gråta för jag blöder hellre när du skär upp mig
än att acceptera att jag ännu en gång förlorat striden.
Jag tror inte jag saknar.
Men nu har jag väntat så länge på en förändring och denna stad tröttar ut mig alltför fort.
Börjar bli redo att packa mina väskor och åka härifrån, lämna allting bakom mig,
och aldrig se tillbaka, men det kräver tre år till av plågsam väntan.
Hur ska jag orka andas samma luft i samma stad när syret inte når fram?
Finns det några svar, finns det ens någon som lyssnar?
Äh.

/We found love in a hopeless place

Alla löven har slutligen ramlat av, och vi lämnar snart november utan de vita, snötäckta
gatorna som vi alla har väntat på sen i oktober.
Åker in till södermalm för obehagliga samtal på bekanta gator jag vandrade
för över tre år sen, hand i hand med dig, som skulle stanna till tidens slut men som
lät mig klara den mörkaste vintern ensam.
Har lite för mycket känslor som jag vet att jag måste släppa, men hur ska det
gå till när de väcks igen dagligen av bara ett sms? en blick? ett skratt?
Nej, kanske man inte bara kan släppa känslor sådär snabbt, kanske inte alls.
Kanske inte ens när 2011's sista dagar är räknade, och vi vinkar sakta hejdå
till nästsista terminen av högstadiet.
Utan mina vänner vore jag nog väldigt vilsen men viftar bort det med planerna med
en fin tjej om fika i stan imorgon.
Och det gör även det gråa i Stockholm färgglatt.

/You tell me this is for the best, so tell me why am I in tears?

Jag skiter faktiskt i vad folk säger om mig, vad folk tycker och vad folk vill få andra att tro.
Det finns inga genvägar i det här livet, inga sätt att underlätta skiten. We all get our hearts broken sometimes, och ibland är det vårt egna fel. Ibland kanske vi inte kan göra något. Jag vet inte. Tror helt enkelt att jag verkligen måste lägga av med alla tankar som håller mig kvar när jag egentligen vill fälla ut mina vingar snart. Jag kryper där i askan, fågel fenix föds som ny.
Känner mig ganska trasig ikväll och det får väl vara så antar jag. Just för ikväll kanske det är okej att sakna dig.
(skiter seriöst i vilka som hatar honom, jag tycker om låten, gilla läget)
I never thought that it'd be easy
Cause we both so distant now
And the walls are closing in on us
And we're wondering how
No one has a solid answer
But just walking in the dark
And you can see the look on my face
It just tears me apart..

/I'm becoming this, all I want to do is to be more like me and be less like you

Känner mig så fruktansvärt vilsen och kanske mer
rädd & nervös, än jag velat erkänna för dom som frågat
men kanske mest mig själv.
Är trött på att påminna om honom för min största rädsla är just
att bli precis som honom, lika blind och naiv.
Lika ignorant och lika egoistisk.
Men när skriken tystnar så lugnar mitt hjärta ner sig litegrann,
för jag hatar ju när han är arg.
Längtar hem just då för jag behöver något annat, och jag vet
att det är det enda jag söker;
något annat
Men vad annars kan jag hoppas på?